Biblioteket, drömjobbet
Jag kom första gången i kontakt med Helsingfors stadsbibliotek år 1966 då jag fick mitt första bibliotekskort och småningom kom jag att jobba där i 37 år. Det har hänt en hel del, både i samhället och på biblioteken, under alla dessa år. Kanske det skulle vara roligt och intressant att höra några minnen. Här har jag skrivit en intervju med mig själv.
- Hur kom du först i kontakt med biblioteket? Redan som liten älskade jag att läsa, vi hade mycket böcker hemma. Mitt första bibliotek var skolbiblioteket i Annegatans folkskola, vars intressanta och roliga utbud jag läste igenom rätt grundligt. När jag sen kom till läroverket Lönkan (officiellt Nya svenska samskolan) var skolbiblioteket en besvikelse. Man fick inte ens låna de få böcker som fanns. Men min pappa visste räddningen. "Vet du det finns ett särskilt hus som är fullt med böcker som kan lånas! " Till det paradiset ville jag ju! Tio år gammal stegade jag in i huvudbiblioteket på Richardsgatan tillsammans med min pappa. Jag fick mitt första bibliotekskort, en vit kartongbit i ett plastfodral. Sen blev det biblioteksbesök sådär en gång i veckan, ofta tillsammans med en kompis.
- Fortsatte du att besöka bibliotek också som tonåring? Självklart fortsatte jag! Det kom också ett annat bibliotek in i bilden. Tölö bibliotek öppnade julen 1970 och blev ett viktigt utfärdsmål. Dit gick jag oftast direkt från skolan. Det är ju bara några hundra meter mellan Lönkan och Tölö bibliotek.
- Hur kom du sen in på biblioteksbranschen? På något sätt drömde jag alltid om att få jobba på bibliotek. Det blev ändå några utflykter åt andra håll innan jag insåg vad jag egentligen ville. Vintern 1980 såg jag i tidningen att man kunde söka in till den sista bibliotekariekursen vid Soc&kom i Helsingfors. Det blev lite bråttom, men jag lyckades fixa en praktikplats på Grankulla bibliotek. Man måste ha 3 månades praktik för att kunna söka in. Granibibban var en fantastisk praktikplats. Där fick jag pröva på alla slags biblioteksarbete, kundtjänst, att sätta böcker i hyllorna på ett effektivt sätt, bokval och uppsökande arbete på sjukhus, för att nämna den del. Småningom kom jag in på kursen, som var två år lång. Den gav en massa insikter och kunskap och inte minst vänner för livet.
- Sen kom du till Helsingfors stadsbibliotek, berätta! I något skede trodde jag att jag skulle börja jobba på vetenskapliga bibliotek, men det var inte min väg. Den 17 januari 1983 är ett viktigt datum för mig, då började jag som vikarierande amanuens på Helsingfors stadsbiblioteks inköps- och katalogiseringsavdelning i huvudbiblioteket på Richardsgatan. Jag katalogiserade böcker, mest svenska och engelska om jag minns rätt, och så var jag en av dem som svarade i "Keskuskortisto" Centralkartoteket. I Centralkartoteket fanns alla titlar i alla bibliotek i Helsingfors stadsbibliotek. Varje titel hade sitt eget "lakan", ett stort kartotekskort där det förutom kataloguppgifter också fanns noterat i vilka bibliotek boken fanns, eller borde finnas. Biblioteken var noterade med gamla koder med bokstäver eller med de nyare sifferkoderna enligt postnummer. Hit ringde man från alla bibliotek för att få veta var en bok KUNDE tänkas finnas, några utlåningsuppgifter fanns förstås inte. Så det var nog ett drygt jobb att få tag på specifika böcker åt låntagare. Men vi som svarade i telefonen hade en trevlig roll som en levande spindel i nätet. Under det år jag svarade i "Keskuskortisto " lärde jag känna stadsbibliotekets filialer och deras personal, trots att jag bara besökt en bråkdel av dem.
- Sen blev det kundtjänst, eller hur? Mitt vikariat på Inköpsavdelningen tog slut, men jag fick fortsätta med andra intressanta uppdrag. Ett kort gästspel på drömplatsen huvudbibbans vuxenavdelning följdes av lilla Botby bibliotek. Där gick arbetet mycket ut på att förbereda öppningen av stora Botbyhöjdens bibliotek (senare Östra Centrums bibliotek), som invigdes i oktober 1984. I Botby fungerade utlåningen ännu med det gamla Detroitsystemet, där alla låntagare hade sitt nummer, i Botbyhöjden togs sedan språnget till ett datorbaserat lånesystem. I Grankulla fick jag bekanta mig med mellanformen med kameror, så jag har åtminstone lite erfarenhet av alla slags utlåningssystem.
- Hur trivdes du i Botbyhöjden? Att få vara med om att öppna ett stort splitternytt bibliotek var en viktig erfarenhet. Jag jobbade i Botbyhöjden ett par år, faktiskt mest med barnarbete. Det var nog en rolig tid, jag fick pröva på att ta emot skol- och dagisgrupper och jag lärde mig mycket om barnböcker och annan barnkultur på båda språken.
- Sedan blev det Tölö eller hur? Ja, sedan fick jag en förfrågan om att komma till barnavdelningen på Tölö bibliotek. Det var ju min ungdoms bibliotek, så dit ville jag gärna. Jag fick rätt snart flytta till upp vuxenavdelningen. Det var en våning upp rent konkret, jag tänker absolut inte att det var någon befordran. Bibliotekets barnarbete är naturligtvis otroligt viktigt och också roligt, men det var ändå inte min uppgift i biblioteksvärlden.
- Vilken var din uppgift då? För mig var vuxenavdelningen liksom rätt plats, både kontakten med låntagarna och det andra arbetet passade mig. På den här tiden handlade det ännu mycket om att söka fram specifika böcker, men också regelrätt informationssökning. Samlingsarbetet med bokval och avskrivning var förstås också centralt. Att ibland ordna med kartotekskort var faktiskt inte ett så trist arbete som det kanske låter…
- Du började lyfta det svenska, eller hur? Allt mera insåg jag att samlingen och verksamheten på svenska behövde betonas för att vi alls i framtiden ska ha service för våra svenskspråkiga låntagare. För det behövdes samarbete mellan oss som jobbade på svenska på de olika biblioteken. Svenska gruppen föddes på ett naturligt sätt, många av oss kände ju varandra från Soc&kom-kursen. Men också de som inte gått där blev fort bekanta och vänner. Först var mötena rätt informella - och högljudda - kaffekalas, som föddes ur ett stort behov av att utbyta tankar. Småningom blev gruppen en mera formell temagrupp med ordförande och sekreterare och protokoll. Det var också i ett tidigt skede naturligt med samarbete över stadsgränserna, särskilt sedan datasamarbetet Pääsky, embryot till Helmet, kom till. Att samarbeta är livsviktigt för en minoritet.
- Vad gjorde ni rent konkret? Vi jobbade mycket med bokvalet, vi försökte på olika sätt se till att allt viktigt svenskspråkigt material fanns i vettiga mängder. Vi arrangerade program på svenska i olika bibliotek. Det blev t.ex flera populära författaraftnar i samarbete med Finlands svenska författareförening. Vi gjorde vårt bästa för att skapa synliggöra svensk service på biblioteket.
- Sen kom internet! Datoriseringen har funnits närvarande under hela min tid som bibliotekarie. Först kom den i form av ett utlåningssystem, men småningom tog datorerna allt mera plats, i början också rent fysiskt. Ett roligt mellanspel var cd-romen. Tölö bibliotek hade en av landets första cd-romspelplatser för barn något som på den tiden var väldigt nytt och märkvärdigt. Jag hade förresten förmånen att fara till Danmark för att berätta om den för kolleger. Men den riktigt stora revolutionen kom ju med World Wide Web! Efter det har ingenting på biblioteken eller i hela världen sett riktigt lika ut som förr. Jag fick från sidan följa med hur det lilla, men viktiga biblioteket i Kabelfabriken, Kaapeli, uppstod. Den utvecklade bl.a. den landsomfattande bibliotekswebbplatsen Syke/Puls, som har utvecklats till webbplatsen Kirjastot.fi/Biblioteken.fi. Vi bibliotekarier hade mycket att lära oss om allt det nya, samtidigt som vi hade ett ansvar att lära våra låntagare om det nya mediet.
- Det blev visst en hel del undervisning för din del? Ja det blev det. De första kurserna jag höll för biblioteksbesökare var små. Grupper på en till tre, högst fyra personer samsades runt en dator. Utgångspunkten för undervisningen var ofta webbplatsen Puls, men ibland räckte det att helt enkelt visa hur en dator fungerar och när man ska trycka på Enter. Jag kom med i samarbetsprojektet SVIT, där Sydkustens landskapsförbund var en viktig aktör. I samband med SVIT hade jag en tid tjänstledigt för att undervisa i Internets grunder för lärare. Jag fortsatte länge med internetkurser på biblioteket, som en av få som höll sådana på svenska. Men till slut upplevde jag att den nya tekniken i form av mobila apparater kört förbi mig och mina kunskaper.
- Du var visst med också i andra projekt än SVIT? Jo, jag var relativt aktivt med i Finlands svenska biblioteksförening och via den kom jag med i ett och annat. Jag var t.ex. en tid tjänstledigt för att katalogisera svenskspråkiga webbsidor till det s.k. Länkbiblioteket på Biblioteken.fi. Senare var jag med och forskade i skolbibliotek i ett projekt som kallades Bittis. Det var betydelsefullt att lära känna kolleger runt om i Svenskfinland via föreningen.
- Du jobbade länge på Tölö bibliotek, du trivdes tydligen. Ja Tölö bibba var en dynamisk arbetsplats där man fick utveckla sitt eget kunnande och skapa nytt tillsammans med kollegerna. Många av dem kändes lika mycket som vänner som arbetskamrater. Att jag fick ta hand om s.k. Svenska galleriet där alla svenska vuxenböcker var samlade, också faktaböckerna, gjorde ju inte trivseln sämre.
- Men tiden på Tölö bibliotek tog slut. Hur kom det sig? En kronisk sjukdom satte käppar i hjulet, så att det rent fysiskt inte mera gick att göra vanligt biblioteksarbete. Jag fick den stora förmånen att skapa mig en egen arbetsbild. Det blev svenskt arbete för vuxna. Mycket av min arbetstid under de senaste åren har gått till översättningar, men också till arrangemang av olika program. Jag har fått vara med i samarbetsprojektet Seniornätverket och fått jobba ihop med svenskspråkiga aktörer från många olika håll. Mitt hjärtesak under de senaste åren har varit Novellkaféerna på Drumsö bibliotek. Där har jag fått läsa högt alla slags texter tillsammans med många olika frivilliga läsare. Åhörarskaran har blivit en viktig grupp, som jag kommer att sakna - eller återvända till som frivillig, vem vet?
- Vad händer nu? Som sagt, kanhända jag kommer tillbaka till Novellkafeet på Drumsö. Annars blir det mycket bokläsning med både ögon och öron. Jag älskar ljudböcker. Säkert blir det surfande och navigering på Internet och förhoppningsvis också mycket mänskliga kontakter och vistelse i naturen.
